Röda stjärnor i garderoben
Den vackra järnvägsstationen i Hapsal i västra Estland ruvar på ett gruvligt förflutet. Efter att tågtrafiken till Hapsal upphörde 2004 har stationen fungerat som ett museum som förevisar den estniska järnvägstrafikens historia. Hapsal var i början av 1900-talet en viktig kurort för aristokratin i S:t Petersburg och Reval. I Hapsals bästa restaurang Kuursaal finns förstorade, suddiga fotografier från 1920-talet som visar förmögna herrar som spatserar längs med stranden i påkostade kostymer och somriga halmhattar. Välklädda damer i spetsklänningar tittar förväntansfullt in i kameran.
På 1940-talet tjänade tågstationen i Hapsal som samlingsplats för deportationer av oskyldiga människor som skickades till Sibirien. En stor del av dem strök med i svält och sjukdomar som grasserade i de sovjetiska arbetslägren. Andra fick nackskott för att de var ”klassfiender” i egenskap av till exempel lärare eller sjökaptener. Tiotusentals ester försvann i den sovjetiska terrorns köttkvarn medan omvärlden såg på med händerna i kors.
Jag har nyligen träffat en lång rad estlandssvenskar som har genomlevt det sovjetiska skräckväldet. ”Vi är en traumatiserad minoritet. Alla känner till någon som torterades, deporterades eller avrättades av de sovjetiska myndigheterna”, sade den estlandssvenske återflyttaren Bo Stenholm då jag träffade honom i Tallinn i fjol. Hans farbror försvann på ett sovjetiskt arbetsläger och återfanns aldrig. Femtio år senare sökte Bo upp den plats i Sibirien där hans farbror troligen dog för att rekonstruera det som hände.
Ovissheten om vad som hänt alla nära och kära är plågsam att bära. Det är viktigt att minnas det fasansfulla och bearbeta det ofattbara. Det besinningslösa våldet som kännetecknade den sovjetiska ockupationen har lämnat sina spår i det estniska samhället. Under den skenbart välmående ytan jäser en obearbetad ångest. De sovjetiska skuggorna är som blödande sår som rister och värker. Inget bandage biter på dem. Men det hjälper att tala om dem. Den forna maktens män i Kreml har förpassats till Valhall eller tagit sin tillflykt till datjan. Det går inte längre att åtala de makthavare som bar ansvaret för de sovjetiska folkmorden. Tiden läker inte alla sår. Hur återupprättar man tron på rättvisan då oräkneliga orättvisor har sopats under mattan?
Att blotta sanningen är en smärtsam, men nödvändig process. De som överlevde Sovjetdiktaturen vore betjänta av en internationell sanningskommission som kunde utreda och exponera sovjetiska brott mot mänskligheten. Östeuropa skulle behöva ceremonier där världssamfundets ledare kunde hedra minnet av de tjugo miljoner människor som fick sätta livet till i sovjetiska förföljelser. Så länge man inte gör upp med sin historia föreligger en risk att historien upprepar sig. Järtecknen är fullt synliga. Ett nytt kallt krig är på uppsegling. ”Estland och Lettland har all anledning att vara rädda för Ryssland”, sade president Putins personliga rådgivare Sergej Markov i november.
Mikael Sjövall
Mikael Sjövall är styrelsemedlem i föreningen Kårböle Gille och bosatt i Malmgård.
Denna krönika publicerades ursprungligen i Hufvudstadsbladet den 3.2.2015