Blommor och bin i Kårböle – Bök i Kårböle
Kampanjen Rädda pollineraren, den finska motsvarigheten Pelasta pörriäinen, har fått stor synlighet denna vår. En verklig oro över pollinerarnas framtid ligger bakom kampanjen. Insekterna är av avgörande betydelse för våra skördar i naturen och i trädgårdarna. Det är trendigt att skaffa ett insekthotell eller att bygga det själv. Man uppmanar folk att låta bli att klippa gräset i något hörn av trädgården och att så blomsterängar för att trygga pollinerarnas framtid.
I min barndom på vårt småbruk i Kårböle ännu på 1950- och 1960-talen led vi ingen brist på pollinerare eller insekthotell. Vedhögarna som behövdes för uppvärmningen av huset, bastun och maten åt svinen motsvarade en hel insekthotellkedja. Dessutom hade vi bikupor, många bikupor.
Bikuporna tillhörde företaget Paulig och de var många. De låg i skogen på berget i en varm södersluttning nära ladugården. Paulig hade en egen biodlare, herr Eilers, som regelbundet kom ut till Kårböle och skötte om bina. Herr Eilers hade ofta sin förtjusande spröda fru med sig och mamma bjöd dem ibland på kaffe. Minns paret varje gång jag ser Helsingedockan i glasvitrinen som paret Eilers försåg med svarta lakerskor.
Som tack för att Pauligs bikupor fick stå i vår skog omsköttes också våra tre bikupor. En gammal tågvagn fungerade som utrymme för alla redskap som behövdes för biodlingen. När herr Eilers klädde sig i sin vita biodlardräkt och hade rökpusten i handen följde vi tillsammans med grannens flickor på avstånd detta spännande skådespel. Bina jobbade flitigt under sommaren och surrade i äppelträden och blomster- och bärodlingarna. Blåbärsskördarna i skogen var rikliga och säkerligen påverkades bärskördarna flera kilometer runt omkring.
Ibland hände det att bina svärmade. Det berodde delvis på arten av bin eller på att bikupan hade fått två drottningar. Alla vet ju hur det går med två fruntimmer i samma hushåll.
Ofta byggdes svärmen upp på några timmar i ett träd. En svärm flyttade in i vår skorstens luftkanal. Surret hördes in i mitt flickrum och bina trivdes där i flera år. Minns en gång när pappa körde lastbilen under rönnen vid vägen för att nå svärmen från flaket. Varsamt fällde han hela svärmen i en låda. Lådan fördes i källaren där bisvärmen lugnade ner sig och kunde föras tillbaka i en bikupa. Pappa blev sällan stucken av bina. Men jag minns nog en och annan svullnad som drabbade mig. Ett igenmurat öga glömmer man inte eller en fot som svällde så illa att inga skor gick att få på foten. Den gången var det nog jordgetingarna som kom åt min bara fot.
Bina fick ett tag besök av grisgrannarna från svingården. Rymlingarnas sammankomst med bina utmynnade i gristjut och grisakrobati av oförglömlig stil. Grisarna hoppade och rullade på marken vilket ökade bistingen. Minns inte om någon plockade bort gaddarna från grisarna.
I augusti kom herr Eilers för att slunga honungen. Han bar honungsramarna till tågvagnen och hade ett redkap med taggar med vilket han lösgjorde vaxskyddet. Ramarna placerades i den runda slungan som vevades för hand. Den underbara gula honungen rann ut genom ett rör. Doften som fyllde hela skogsbranten var unik. Mamma fick honungen från våra tre kupor. Hon hällde honungen i de traditionella biodlarburkarna som garanterar kvaliteten och etiketten för Kårbölehonungen limmades på.
Honungen såldes på Salutorget eller via beställningar. Men visst ringlades honung på många bullskivor där hemma. Vid minsta förkylning om vintern fick jag en tesked honung att suga på och den botade vilken virusinfektion som helst.
Herr Eilers efterträdare, herr Heinzmann fortsatte biodlandet. Han bekymrade sig över den ökande biltrafikens och de minskande odlingarnas negativa inverkan på binas levnadsvillkor.
En era i Kårböle med biodling avslutades småningom omkring år 1978.
Kommissarie Ivar Hedman, som bodde vid Gamla Kårbölevägen, var också biodlare. Många besökte huset för att köpa honung eller för att låna dammsugaren eller Mehu-Majan som fru Hedman, som sekreterare för Kårböle Marthakrets lånade ut åt byborna, men det är en helt annan historia.
Astrid Nurmivaara