Den moderna gemenskapen – Bök i Kårböle
Ett nytt decennium är här. Jag önskar dig en bra start med tillförsikt och inspiration. Kanske du också har funderat över vad som hänt under de senaste tio åren. Utvecklingen har gått framåt på vissa områden och tyvärr verkar det som om den går bakåt på andra områden. Vilka krafter styr vår kultur och vad sätter vi värde på?
I år firar Kårböle Gille r.f sitt 60-års jubileum. Vår lilla stadsdelsförening har fortsatt med kärngänget i styrelsen och i år gjorde vi ett stort beslut för vår lilla förening, när vi bestämde att inte ordna den traditionella familjefesten i början av januari. Vi har alla år fixat ihop en fest, med program för barnen, lotteri, kaffebjudning och Lucia. Under många år ordnades den på Kannelmäen ala-aste på Kantelevägen och salen var fylld av människor i alla åldrar.
Deltagarantalet började dock sjunka och vi flyttade festen till Kårböle lågstadium på Sorolavägen. Under många år kunde vi njuta av gemenskapen där, ända tills antalet deltagare började minska igen. En fest behöver tillräckligt med deltagare för att ge stämning och för att arbetet skall löna sig både socialt och ekonomiskt.
Vår förening upprätthåller redan drängstugan vid skolan i sin regi och det tär på de ekonomiska resurserna. Vi kände att det var dags att förnya vår fest. Det tog några år innan vi var färdiga att släppa taget om en tradition som funnits redan länge. Nu vill vi se hur en fest senare på våren i mars för barnen tas emot av familjerna.
Hur träffas vi i vår stadsdel? Dagvården och skolorna har varit samlingspunkter för familjerna och föreningarna har erbjudit extra aktiviteter. Nu under det senaste decenniet har de sociala medierna ändrat på sättet som vi umgås. Är det en orsak till att vår fest krympt ihop ända tills den försvann helt? Kanske konceptet blir modernt igen när det återuppväcks på 2030-talet, då vi förstått att vi inte på riktigt kan umgås bara digitalt utan att något väsentligt försvinner ur våra liv.
Den mänskliga kontakten, den fysiska närheten är ett grundbehov som vi inte kan förbise. Den gör livet värt att leva eftersom vi finns till i relationer. Utan goda relationer blir livet fattigt och meningslöst. Ensamheten har ökat under decenniet och storstäderna sväljer de ensamma människorna utan att blinka. Nu vet vi också att ensamhet är en risk för ohälsa.
Barnen utövar allt mera sina hobbyer på ett professionellt sätt, där prestationen går före gemenskapen. I bästa fall hittar man sina vänner inom hobbyverksamheten. Föreningsliv är också en hobby, men är det en gammalmodig hobby? I alla fall har vi inte någon rusning till vår förenings styrelse. Är vi föreningsmänniskor en utdöende art? Det hoppas jag verkligen inte.
Harriet Fagerholm
Kårböle Gille r.f.