En stark kårbölebo – Bök i Kårböle
John Munter iklädd kostym och sonen Keijo i vit skjorta främst av pojkarna, vid Brandvägen i Kårböle ca 1965.
I Kårböle ungdomsförenings årsberättelse för 1940, alltså under mellankrigstiden, kan man läsa om en stark kårbölebo, John Munter. Man kände honom som Munters Jonne.
Svenska Finlands idrottsförbund uppmanade att notera idrottsdagen 30 juni. Kårböle uf hörsammade uppmaningen och arrangerade tävlingen, men deltagandet var inte stort. Dagen bjöd ändå på ett nytt klubbrekord då John Munter stötte 12,24 m i kula. Med framgång tävlade mannen också vid Helsingfors atletklubbs nationella tävlingar i tyngdlyftning, samt i Finska mästerskapen i Uleåborg, i respektive tävlingar blev han andra med 280 kg, sammanlagt, fördelat i tvåarmspress: 75 kg, ryck: 90 kg och stöt: 115 kg. I december erhöll han bronsmedalj i FM med 290 kg i olympisk 3-kamp. Resultatet fördelades; tvåarmspress 75 kg, ryck 93,5 kg och stöt 120 kg. Samtliga sistnämnda resultat var personliga tävlingsrekord.
Kan tänka att den mannens styrka väckte stor beundran. Han var säkerligen en förebild under en svår tid, som behövde idoler och framtidstro. Många minns, även jag minns, hans stora händer, stora som björntassar.
När man är stark och tydligen snabb också, har man krafter som kan utnyttjas på olika sätt.
Sonen Keijo Munter erinrar sig följande berättelser:
När Jonnes dotter var liten hade de en tupp och några höns. Tuppen gick omkring och pickade. Den pickade också den vackra dottern i ansiktet och då ingrep Jonne. Tuppen flög, ömsom sprang den undan, men Jonne sprang efter. Upp och ned för Lokalsbacken (Håkansbergs ungdomsförenings backe vid Sorolavägen) bar det och slutligen fick Jonne fast tuppen, bröt av nacken och efter det var det slut på pickandet.
Det berättades att Jonne frågade efter de gamla telefonstolparna, som hade bytts till nya i Kårböle. Telefonföreningens gubbar sa med ett flin, att visst får du dem om du orkar bära dem hem. Jonne lyfte en stolpe på axeln och bad om en till på andra axeln. Och hem bar han dem. Döm om telefonsföreningsgubbarnas uppsyn. Vad han sedan gjorde av stolparna förtäljer inte beättelsen.
På Håkansberg ordnades många glada fester och Jonne hade förmånen att bo nära. Bara ned för Lokalsbacken och sedan var han hemma. En gång var Jonne lite rund på foten när han vinglade hemåt. En Citroen-bil var parkerad på Jonnes hemväg, på uppfarten till Håkansberg. Det behagade inte Jonne.Han tog tag i stigbrädan. Med ett stadigt handgrepp svingade han bilen först på ena sidan och sedan upp och ned på taket. Nu blev det betydligt ”lättare ” att vandra hem, om ock ganska dyrt, skulle det visa sig efteråt.
När Jonnes familj hade besök hade gästerna parkerat bilen utanför Jonnes hus. Jonne såg genom fönstret att någon hade brutit in sig i gästernas bil och försökte få igång bilen. Jonne rusade ut och slet i Kuplans dörr så hårt att handtaget lossnade och där stod han med handtaget i handen. Han stirrade på handtaget och i följande stund slog han in sidofönstret och drog ut tjuven genom sidofönstret, eller åtminstone så långt som tjuvens lekamen gav efter. Sedan ropade han till frun att ringa efter ambulans. Uppståndelsen som följde därefter, med ambulans och polis, kan vi bara ana oss till. Långtråkigt var det säkert aldrig med Jonne, och familjen kunde gå trygg med en sådan man som säkerhetsvakt.
Astrid Nurmivaara