Tanotorvi Kaarelan ja lähi-alueiden paikallislehti.

Naturligtvis var det en gammal skogsväg som ledde över vår backe och fortsatte framför fasters hus och därifrån in i Malmgårdsskogen. Minns ännu skogsvårdaren på Malmgård vid namn Koho som gick samma väg för att stämpla träden som skulle fällas i skogen.

Vägen har kanske funnits där i hundratals år. Otaliga var gångerna då jag skidade längs vägen in i skogen efter skoldagen på 1960-talet för att åtminstone en gång hinna skida den upplysta femkilometersbanan.

Jag skidade alltid förbi fasters hus och vinkade om någon syntes till. Huset byggdes för hennes familj på hennes del av Storkens hemman i Kårböle. Platsen var välvald, skyddad av berget och skogen på den norra sidan och i öst låg den stora Malmgårdsskogen där Kungsekens höghus nu tornar upp. Min faster och hennes man brukade plocka ämbarvis med blåbär i skogen alldeles i närheten av huset.

Huset hade två bostadsvåningar med en vacker mönsterrappning på utsidan. Vardagsrummet låg mot väst med erkerfönster som fick rummet att bada i solsken på eftermiddagen och kvällen. Mot söderfönstret var matsalsmöblemanget i bondrokoko placerat. Ingången låg mitt i huset och omgavs av vildvin. Det var en upplevelse att ringa på dörrklockan omgiven av grönskan och det milda ljuset. Ovanför ingången låg balkongen. Från den rymliga tamburen ledde trappan upp till övre våningen. Trappan gjorde en sväng och då kom man upp till aulan och de tre barnens rum. Faster hade sin mangel i aulan. Hon brukade sitta framför mangeln och styra lakan och borddukar i rätt läge in mellan mangelns rullande hjul. På balkongen vädrade hon kläder, filtar och sängkläder.

Från tamburen högerut, i sydost låg köket med två fönsteröppningar för morgonsolens strålar och med utsikt mot infarten. Faster tyckte om sitt runda bord som gav plats för många personer. Faster skötte ibland om barnens yngre kusin, en snäll pojke som alltid tackade för maten, bockade och smällde ihop hälarna. Han gjorde ett oförglömligt intryck, så söt som han dessutom var.

På köksväggen tickade den moderna Junghansklockan utrustad med en äggklocka under själva urtavlan. Efter måltiden diskade faster omedelbart kärlen och sopade golvet.

Bakom köket i nordost låg sovrummet. Kort väg till morgonkaffet. Strax invid dörren hade faster sitt spegelbord, likaså i bondrokoko, såsom även den breda dubbelsängen. Framför den böjbara tredelade spegeln kammade faster sitt långa hår. Hon förvarade sina borstar och kammar och sin puderdosa på spegelbordet. Hon stack först några spännen i sitt fuktiga hår mitt på huvudet för att få vackra vågor i håret. Till slut rullade hon håret till en knut i nacken som hölls fast av hårnålarna. Hon var alltid lika prydlig, använde förkläde när hon bakade och tillredde mat i köket.

Gården var jämn och fin, gräset klippt mellan björkstammarna som växte upp ur runt formade sluttande kanter. Björkar som låg på lämpligt asvstånd från varandra fungerade som målstolpar.
Kanske de bidrog till att sonen i huset avancerade till målvakt i Finlands landslag i fotboll. Gångarna från sandvägen och bakgården var belagda med cementplattor. Det vita sommarmöblemanget stod på cementplattorna vid ingången.

På bakgården fanns den mörkbruna fina stockbastun. De höga blommande ljusröda stockrosorna gjorde sig väl mot den mörka bastuväggen. Längs inkörsvägen prunkade floxen som var fasters stolthet och som hon vårdade ömt.

Astrid Nurmivaara