Närnaturen i mig – Bök i Kårböle
Jag har flyttat mitt coachingarbete hem och det betyder att jag har mera tid för att vara ute på dagen i Kårböles natur. En dag upplevde jag närvaron extra starkt. Jag började min färd längs promenadvägarna och kände hur skogsstigen bjöd mig in under träden. Jag stannade upp i en glänta och började lyssna till livet omkring mig. Jag märkte att det fanns många fåglar, främst trastar som flög omkring i par jagande varandra genom trädens kronor.
Jag stod stilla mitt i deras lek. Efter en stund såg jag en stor hackspett, som hackade frenetiskt och flög från träd till träd, sökande efter det perfekta trädet, hålen som gömmer det allra viktigaste.
Jag gick vidare och märkte hur vinden hälsade mig välkommen. Brisen bjöd mig ännu djupare in i skogen. Jag hittade de två trapporna som är gömda övergivna i landskapet. De berättar om en svunnen tid, ett hus. Ett hus som varit en samlingspunkt för människorna i området. Jag mindes utställningen om Kårböle i Vandas lantbruksmuseum som jag besökte under sensommaren. Där fick jag information om den svenska ungdomsgården som funnits i Kårböle. Jag visste att den funnits, men inte exakt var och hur dess livsöde formats. Nu betydde trapporna mera för mig denna gång när jag hade rätta kunskapen.
Vindpusten hälsade mig igen och jag vandrade vidare till Rutiån och lutade mig mot det bekanta trädet. Jag kände hur trädstammen stödde min ryggrad och jag slappnade av i existensen. Jag välsignade vattnet som porlade, med vetskapen om att denna lilla å flyter ut i havet, som är i kontakt med de stora haven. Vattnet är vårt livselixir och vi kan påverka vattnets inre komposition genom vår kärlek till det. Kärleken läker.
Två medmänniskor dök upp på bron och jag fick veta om den okända fågeln, mandarinanden som lär finnas på besök i Rutiån. Det syntes inte till, men mångfalden gladde mig. Jag gladde mig också över att det kändes helt naturligt att stå lutande mot trädet medan jag pratade med dem. Jag kände min frihet att vara där jag är som jag är. Inget behov att korrigera mitt varande i rädsla av att någon skulle tycka jag är underlig. De får tycka vad de vill.
Jag gick upp till midsommarberget och på vägen uppför stigen hörde jag ett läte som på något sätt väckte min kropp. Jag stannade upp och såg två höga tallar. De delade roten och hade förgrenat sig till två stammar. Ljudet kom från en ekorre som tittade skarpt på mig från sin gren. Jag tittade uppåt och såg hur den smidigt, enkelt och ledigt förflyttade sig mellan grenarna från träd till träd. Jag mindes just naturprogrammet jag sett i TV om ekorren hur den använde sin förunderliga svans i rörelserna. Ekorren spände svansen innan den svingande sig iväg. Jag gick och ställde mig mellan de båda stammarna och kände deras styrka på mina båda sidor. Jag tittade upp mot trädkronorna. Jag blev påmind om att komma ihåg att se uppåt emellanåt. Lyft blicken ifrån det ordinära och du kan se det extraordinära, också i enkla saker. Jag kände rotens kraft.
Uppe på berget sökte jag en klippa för en stund med djupandning. Lungorna fylldes med frisk luft och syre. Solens strålar fyllde mig med energi. Jag svepte med handen över daggen i gräset och gav mitt ansikte en svalkande fukt. En timmes medveten närvaro i naturen är oslagbart för vår hälsa. Lyssna in, hitta dina favoritplatser och känn din plats i helheten.
Harriet Fagerholm
Kårböle Gille r.f